Zidane var i sin tid verdens dyreste fotballspiller, og er nå rådgiver for Real Madrid.

Real Madrid har brukt 1,4 milliarder på to spillere. Kakà og Ronaldo spiller neste sesong i helhvitt. Og hovedstadsklubben skal bruke ytterligere 1 milliard. Mange har stilt seg spørsmålet hvordan dette vil slå ut, og mange mener det blir for mange stjerner. At det er for mange spillere som skal ha oppmerksomhet. At det blir umulig å tilfredsstille alle spillerne, og at trener får en håpløs jobb.

Husker du tilbake til tiden Zidane, Figo, Raùl og Roberto Carlos spilte i Real? Ronaldo var fortsatt en god spiller. Da de vant Champions League i 2002 f.eks. Den gang hadde klubben samme president som i dag. Florentino Perez regjerte, og sørget for både sportslig og økonomisk suksess. Den gangen stod han for rekordstore signeringer som ingen trodde var mulig. Den gang trodde ikke folk det ville fungere. Det hele endte som nevnt med Champions League finale, et fantastisk mål av Zidane, 2-1 seier over Leverkusen og gull og grønne skoger. Situasjonen den gang minner litt om nå. Så de har bevist før at det er mulig. I den forbindelse vil jeg sitere Erik Niva fra hans bok ”Den nya världs fotbollen.” Forøvrig en fantastisk bok om du ikke har lest den. Denne historien viser at stemningen i Real Madrid nødvendigvis ikke er så ulik som i et norsk 3.divisjonslag. Selvfølgelig er det forskjeller, men de er kanskje ikke så store som vi tror?

”Roberto Carlos är först ut till bussen. Han kommer inte in. Chauffören sitter där, men hur mycket den brasilianske världsmästaren än bankar på dörren, så öppnas den inte.
Det går en minut, det går tre. Carlos börjar spela samba med händerna mot bussdörren, men antingen är det något elektronisk fel eller så blir han helt enkelt inte insläppt.
Fler spelare kommer till bussen, fortfarande i fotbollskläder efter Real Madrids fjärde träning på försäsongslägret. Zidane, Solari, Salgado. Ingen kommer in, alla undrar varför.
Till slut går dörren upp. Roberto Carlos stegar ombord och försöker få svar av den kinesiska chauffören. Det tar sin tid, och Zidane väntar på steget nedanför.
Då tar Santiago Solari chansen. Han sträker sig lite framåt och börjar trumma fransmannen på flinten. Zidane försöker ignorera sin lagkamrat och tittar rakt fram, men nu är det för sent. Bakom honom tar Luis Figo chansen och hänger på.
Det är en helt absurd syn. Zinedine Zidane är nog världens mest respekterade fotbollsspelare – untouchable – och här står två andra stjärnor och hånar honom för at han är tunnhårig.
Efter en tjugo sekunder börjar de faktisk få fram ett riktigt bra sväng ur Zidanes huvud. Klopp-e-klopp-klopp-klopp. Kanske är det ändå som folk säger, latinarna har det i blodet.
Zidane? Han bara skrattar.
Efter någon minut nöjer sig Roberto Carlos med förklaringen. Zidane kan fly in i bussen.
Figo Börjar gå på och ser sig om. Hur stor är risken att han klarar sig från angrepp, med sin sliskiga charterfrisyr?
Har man en gång lärt sig hur stämningen i ett fotbollslag fungerar känner man igen den över hela världen, på alla nivåer. Det ges och det tas.

Ett halvdussin spelare står i kö och börjar rycka portugisen i manen. Och nu kommer Beckham. Världens mest berömda spelare har vid den här tiden bara tränat två dagar med sitt nya lag. Han pratar ingen spanska, och har inte riktigt hunnit bli en i gänget. Men han har två blonda hästsvansar.
Engelsmannen går upp på busstrappan, utan att vända sig om. Helguera sträcker ut handen. Men ingen av Real Madrids spelare drar David Beckham i håret. Inte ännu.
Fler och fler droppar in och när lagkaptenen Raùl släntrar ut är han nästan sist.
Men bara nästan. Det pekas på klockor och rycks på axlar. En kille saknas. Som vanligt. Säkert fem minutter efter att den näst sista spelaren blivit klar dyker till slut en välbekant siluett upp bakifrån hörnet vid omklädningsrummet. Ronaldo rycker på axlarna och går in med sitt vanliga mañana-flin på läpparna.”

Erik Niva fulgte Real Madrid på hele deres Asia-turnè dette året. Og det var i den forbindelse denne historien kom fram. For meg beviser det bare at det er mulig å lykkes med mange stjernespillere. Selvfølgelig har treneren mye å si, men hvis han gjør de riktige grepene blir Real et lag å regne med. Hvis de i tillegg henter de riktige forsterkningene, for den gjenværende milliarden blir Real et lag å regne med. Om de i tilegg kvitter seg med overflødige spillere kan de ogå få tilbake noe i kroner og øre før draktsalget tar av. Det blir vanskelig å stoppe talentfabrikken Barcelona. Men dette er og blir Real sin metode å lykkes på. I Real skal det handles store navn dyrt. Barcelona derimot, utvikler i mye større grad stjernene selv. Jeg sier ikke at det garantert blir noen suksess for Real, men de har bevist at det er mulig før. Og jeg har vanskelig for å avskrive den klubben som har vunnet Europacupen flest ganger (9) og de har rasket med seg 31 spanske seriemesterskap i løpet av årene også.

Hans

Foto: Ryu Voelkel

Det ble Barcelona. Messi, Iniesta og de andre katalanerne tok med seg pokalen hjem fra Roma. Og som nøytral tilskuer var det veldig greit. Endelig lyktes Barcelona med sitt fantastiske pasningsspill mot et veldig godt fotballag. I perioder ble Manchester United rundspilt, og 2-0 var fullt fortjent.

Barcelona vant Champions League 2008/2009. Fullt fortjent var det også. Manchester United var rett og slett sjanseløse i dag. For i dag stemte det for Barcelona. De umulige pasningene, som er mulige i Barcelona traff. Og ikke minst, kanskje den viktigste grunnen til dagens seier. Innsatsen. Personlig hadde jeg ikke trodd at engelskmennene skulle tape på innsats og intensitet. I grunn trodde jeg vel ikke at engelskmennene skulle tape i det hele tatt. Men i de gjorde altså det. Og du verden for en maktdemonstrasjon Barcelona stod for. I dag lekte de seg rett og slett med Manchester United. Det er det lenge siden noen har gjort i Champions League. Jeg fryktet at de kjepphøye Manchestersupporterne jeg kjenner skulle få rett. De sa at intensiteten og agressiviteten til Barca var for dårlig til at de kunne slå ManUtd. At Barcelona bruker for mange pasninger, og for lang tid på å komme seg fremover. I dag gjorde de ikke det. I dag spilte de rett og slett bare ut Fergusons menn. Og de få gangene de mistet ballen, var agressiviteten og innsatsen så høy at de tvingte Manchester til feil. Hele kampen gjennom. Det var ikke Manchester United som hadde en dårlig dag, det var Barcelona som fikk det til å se sånn ut. For i dag beviste spaniolene at det er mulig det de står for. De beviste at deres måte å spille fotball på ikke bare fungerer i hjemlig serie, men også internasjonalt.

Jeg tar av meg hatten, og gratulerer Barcelona. Etter all kritikken er det veldig fortjent.

Hans

Foto: Pizza Pepe

Avisenes nettutgaver renner over av stoff om kveldens Champions League finale. Forståelig nok. For i kveld avgjøres det hvem som er Europas beste fotballag sesongen 2008/09. England mot Spania. Manchester mot Barcelona. Ferguson mot Guardiola. Ronaldo mot Messi. Mancs mot Katelanere, osv. Jeg kan fortsette i det uendelige.

Etter en lang fotballsesong skal det altså avgjøres hvem som vinner en av de jeveste titlene en fotballspiller kan vinne. Jeg skal ikke si all verden, men litt skal jeg si. I kveld vil helter bli født, mens andre mister sin heltestatus. Noen blir gjenfødte helter, mens andre bare fortsetter å være det. I kveld vil mange bli skuffet, og mange vil bli desto gladere. For noen blir det en opptur, mens andre får en nedtur. Drømmer vil gå i oppfyllelse, mens andre drømmer knuses. Kvelden vil bringe hat og kjærlighet. Alt dette bare på grunn av en fotballkamp. Eller, er det bare en fotballkamp? Ja, det er det. Men fotball betyr mye for mange. Derfor er ikke kveldens hendelser ubetydelige. Som Paven så fint sa det, ”av alle uviktige ting i verden, er fotball desidert viktigst.” For fotball er viktig. Det er den idretten i verden med størst oppsluttning, både på utøver- og tilhengersiden. Og akkurat derfor vil verden på mange måter stå stille kl. 20.45 norsk tid i kveld. Fordi interessen er så stor.

Jeg kan ikke love deg en kjempebra fotballkamp spillemessig. Og jeg kan heller ikke love deg en jevn kamp. Men jeg kan love deg følelser. Både på godt og vondt. For fotball er følelser.

Hans